Intervjuer!

Jag ska strax iväg och intervjua Daniel Åberg om hans bok "Dannyboy och kärleken". Jag vet att det är sent (2 år senare), men den ska ju ändå bli film och allt och ett par tunnelbanereferenser finns det ju allt att smaska till med. Dessutom kommer han med ny bok snart. Så det kan nog kännas aktuellt i alla fall. (Ehe.)

Igår var det dags för att bli med färg. Nu är sovrummet grönt och fint. En klassisk "nu-ska-jävlar-i-mig-det-här-stället-bli-vårt". Det var fint, tycker jag

Suecia

Det var inte lätt att komma hem. Alla tankar som jag tänkt om framtiden innan jag åkte blev förstärkta av storstadslivets sus och dus. Nu vet jag lite mer, men också mindre än jag gjorde innan jag åkte.

Men. Vi gick och gick och gick runt hela Manhattan. Vi samtalade, tänkte, tänkte om, samtalade, tittade, glodde, köpte, lunkade, dracka kaffe, drack mer kaffe, åt egg & bacon, åt pasta, burgare och burgare igen.
Sen gick vi lite mer.

Första morgonen var vi uppe vid 6 (på grund av jet lag, annars hade jag aldrig kommit upp) och gick längs med Hudson floden från 23 gatan ner till Financial District och Ground Zero. Det såg mest ut som vilken byggarbetsplats som helst. Fast jättestor och djup.
Vid 9-rycket på morgonen satte vi oss och tog en kaffe, helt slut efter att ha gått och tittat på Atlanten och gamla pirar med konst på hela morgonen. Vi såg stan vakna. Vi tänkte att det var väldans lite folk i den här stan. Tills vi insåg att när alla vaknar blir det ett jävla liv.

Det finns ingen hejd på vad människor kan göra. Till exempel bygga en stad över tre hela öar och låta den förfalla.

Det gav oss perspektiv på lilla Sverige där det enda som finns bredvid Arlanda är ett litet rött hus med vita knutar.

Men. I Max fick i alla fall en fantastisk idé. På ett jobb som vi ska göra. Så nu handlar det om att att kolla upp en massa saker. Och skaffa pengar. Sen är det bara att tuta och köra så att det ryker. Och bli jättekända och rika.

Ja jävlar

När vi var i Gävle såg vi:

7 suuuuperroliga tjejer i rosa linnen med trycket "Bollnäs schlager-flickor".
4 män som var alldeles för klumpiga (långa) för att dansa.
1 tjej som ville vara vacker inför killen hon gillade. Hon drog i hans byxben hela tiden. han såg mest irriterad ut.
1 tjej som mest såg ut att vilja gå under jordens yta i gått hår, små glasögon och för höga stövlar. 2 tjejer i det nya suupetrendiga omlottklänningar med stora sköna 60-talsmönter
15 000 vackra tjejer i svarta byxor + färglada toppar, lika många jättesnyggt sminkade vackra tjejer i blonderat hår
1 stockholmsgäng med killar som hade öppna indieskjortor (rutiga) som tog bilder på varandra med sina nya mobilkameror.
några tusen tjejer till i rosavitt läppstift och pudrade ansikten.
1 antal SonyEricsson mobilföräsljare med tillhörande mobilsnören kring halsen.
2 flator som stod vi ett hörn vid ett bord. De surade, de hängde, de blängde på alla, på oss, på varandra. De fick inte vara med på den "officiella schlagerfesten" på Goya i Gävle. De drack öl.
Alla andra drack drinkar.

Vi ställde oss med dom och hängde. Då såg de ännu surare ut. Vi skrattade och gick.

Jaha...

Första blogginlägget. Det känns ju som om man borde säga ngt viktigt...
Just nu säger jag bara: New York. New York.
Det är det enda on my mind for a couple of days now. Vi ses i det stora äpplet. Eller va fan. I alla fall på Manhattan. Vi ska dricka drinkar på Soho Grand Hotel. Där kan ni hitta oss. I vimlet.