Bästa paret i världen har kul en torsdagskväll hemma i TV-soffan. Kameran och datorn var roligare.

Cat Stevens och all den där jävla godheten

Jag såg en dokumentär om Cat Stevens, ni vet han som blev muslim efter att ha varit en av världens största artister på 70-talet. Han som, redan som artist, skrev låtar om kärlek, frid och fred. Och som i Los Angeles var nära att drunkna. Efter det blev han muslim och dedicerade hela sitt liv påt tron och godheten.
Musiken lade han på hyllan under 30 år för att den inte skulle störa hans arbete med godhet.
Jag undrar - hur fan orkar man vara sådär god hela tiden? Att hjälpa människor. Att istället lägga ned sina egna intressen och hela tiden viga sitt liv åt andra. Att hela tiden ha kraft och energi att ge glädje åt andra, okända.
Det enda jag orkar med är mina egna intressen, Max, till viss del min familj och eventuellt ett par nära vänner. Jag förstår inte hur man håller godheten och glädjen uppe VARJE DAG. Även om det är fullpackat på tunnelbanan på väg till jobbet, även om man slår sig hårt på armbågen (där det gör mest ont) och när människor inte kan sluta upp med att såra varandra i relationer.
Min energi räcker till viss del hushållsarbete, vanligt jobb, 1 relation och ett antal böcker. Det är det. Jag känner mig otillräcklig och ser inte upp till människor som ser som sitt liv att hjälpa andra. Jag tycker synd om dem. Vad är det för smärta som de försöker dölja genom att vara leendet självt hela tiden? Jag tror det handla om att vilja ha kontroll på sin omgivning. Laga det som är trasigt och städa bort det som är smutsigt.

Jobbdans

2 gånger på 2 dar träffar vi Morelli och hon får ett sammanträffande mejl från en gammal bekant. Lite kusligt kul kanske man ska säga.
Tidningsen Sex har fest på lördag, i morgon kommer min bästis upp. Ikväll ska vi gå till Klubbensborg och dricka fika eller pizza och öl. Livet kanske inte dog ändå, trots omständigheterna. Dessutom är jag bjuden till en annan jobbdans. På HT. Men jag kan inte ta den heller.

Jag söker några andra jobb. Hittar på nya vägar och funderar över vad det är som är så tråkigt här egentligen.
Förlag, klingar det till i hjärnan. Jag vill jobba på förlag.

En lång harang med text blev det i alla fall igår. Det kanske kan bli min nästa romanidé. Eller kanske novell. Den ska heta sjukhusflickan.

Max blir publicerad hos Gringo-gänget. Jag är så stolt som en mor.

Jag tittar in och försöker få tag i tidningen Gräs. Upphovsmakaren låter sig inte lätt intervjuas. Jag undrar hur det är och vilja vara sådär hemlig. Kanske vill jag också det. Att verka men inte synas. Att bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Eller nåt sånt i den stilen.

Doften av nedsuttna soffgrupper

Fan. Fan. Fan. Jag fick inte jobbet. Litterär agent. Smaka på ordet och känn att det doftar röda plyschsoffor, författarporträtt av Ulla Montan, och rokokosittgrupper i en 3:a i Gamla stan. Och rök.
Det är lite skillnad att vara bland entisuaster som älskar sitt jobb och litteraturen och de som går till sin klinska kontorsarbetsplats för att kunna påta i jorden på lördagförmiddagar.
Jag vill inte leva mitt liv i ett gigantiskt kontorslandskap med folk som pratar om "störningsinformation" och huruvida 191:ans buss är Busslinks eller Swebus område.

Det är som Jenny Morelli sa: Jag älskar konstnärerna, men älskar de mig?
Vi får skapa vår egen författarverksamhet. Vi ska vara en del av av allt det där så får oss människor att känna att vi lever.

Ikväll är det först försommarhysteria med att vi SKA grilla. Man ska ju grilla när det är 20 grader ute. Det vet ALLA svenskar. Sedan bär det av till Machos fest i Trekanten. Träffa, mingla, parta, snacka. Jag behöver ut så att jag inte fortsätter att hoppas på att jag ska få jobbet. Att jag inte fortsätter att trampa runt i min illustion om att det är på den litterära agenturen som jag hör hemma. Det gör bara ändå ondare.

Negationer

Det är inte alltid lätt att vara kreativ. Kanske lyste mitt ointresse igenom. Att skriva "tröttna" istället för "gilla" och göra negationer i texter istället för att vara positiv och marknadsförande. Trafiken alltså. Det är ju så att man kan dö.

Det är ju fortfarande roligt att vara ute på reportage. Man kanske inte samma rep år ut och år in. Jag har en livstidsanställning. Det känns lite oroväckande. Jag har 40 år kvar att jobba. Jag vill göra något kul, inspirerande, kreativt med mina 40 arbetsår.

Som böckerna, till exempel. Litteraturen som jag älskar. Att får arbeta med den vore något av en dröm. Eller säg mål, förresten, så låter det inte så framtidsfrånvänt. Det låter mer business. Eller va fan. Ibland blir man trött på att hela tiden vara strategisk.

Jag hoppas fortfarande. Kanske lite för mycket.

Gutalandet

Jag tänkte och tänkte och tänkte. Såhär i efterhand känns det lite onödigt att jag tänkte så mycket. Kanske var det bara själva grejen med att åka iväg och vara tillsammans med familjen som gjorde mig obekväm, honom verkade det inte bekomma en sekund att han var där med för honom vilt främmande människor. Ja, allstå min familj är ju inte främmande för mig, men ibland kan det kännas så ändå. Att man är en alien bland människor eller ett svart får bland alla de vita, oskuldsfulla.

En hemlis: Jag har varit på intervju. Vi får se hur det går. Men jag tror.

Räfsa löv kanske inte är det roligaste man kan pyssla med. Men ganska avslappnande ändå, måste jag erkänna, kylan till trots.

Integration

Jag sitter på tunnelbanan och läser bestämt min DN. Mitt emot mig sitter en knagglig tant med kortkort kjol, blåmärkesfläckade ben och inga stumpobyxor. Det är högst fem grader ute. Men hon har en elegant röd kappa och en konstig hatt.
Mitt emot tanten sitter en man och pratar i mobiltelefonen på okänt språk.
Plöstligt börjar hon mumla.
- Svartskallar. Ska det inte finnas någon plats kvar för svenskarna? Är det inte i Sverige som svenskarna ska bo?
Jag tittar runt i vagnen. Nästan alla är nysvenskar, invandrare, blattar, kalla det vad du vill. Det är röda linjen från Norsborg.
Jag bläddar bestämt i min DN. Låtsas inte höra. Alla andra har tydligen också stängt av sina öron.
- Prata i mobilen sådär på annat språk. Snart får vi inte prata svenska i Sverige, fortsätter tanten.
Jag tänker att jag ska säga nåt. Men tanten är ju uppenbart knäpp. Det kan ju alla se. Hon har ju konstiga kläder och pratar för sig själv på tunnelbanan.
Mitt emot mig sitter en ung kille med mörkbrunt hår och lyssnar på sin mp3-spelare. Är han svensk eller invandrare, tänker jag. Sedan kommer jag på mig själv. Vad spelar det för roll?
Jag bläddrar ännu mer bestämt i min DN. Det känns som om allas blickar har dragits till mig. Du som är blond borde väl säga något. Du ÄR ju svensk. Jag stirrar ned i tidningen.
- Vad fan ska de här och göra, de svarthåriga? Någonstans har de väl kommit ifrån, säger hon.
Jag förbannar mig själv för att jag inte bara kan öppna käften och säga något vettigt. Men jag är ju ensam. Och hon är knäpp.

Vid Slussen har hon slutat mumla, hon stiger av och jag kan se att allas axlar sjunker ned ett par centimeter. Jag går också av och undrar vart hon har varit och vart hon är på väg i livet.

Moj

Jag läser på Dagens Media att Metro ska släppa Gringo. Det känns lite trist Gringo ska inte längre vara en del av Metro. Vad fan. Inte för att jag är stort fan, men det känns lite ledsamt. Är det nu det går nedför för dem? Men de har ju sitt mansprojekt också. Jaja.

Korvmoj – är det inte ett roligt ord? Tänk om man skulle heta moj. Det skulle vara knäppt. Maria Moj, liksom.

Snart drar vi till Gotland och räfsar löv (jo, det är säkert, man måste jobba för att få vila, som min pappa uttryckte det hele.

Åt mat på Sacre ceur (eller hur fan det stavas) med John och Max. De har fantastiska maträtter och dyra viner där. Fint.

Jag målar om och får färg på händerna. Svart är svårt. Och 20-tal. Det gillar jag. Vackra fina 20-tal.

Elit

Nu är med eliten på jobbet. Stabsmöte. Jojo, minsann. Och hänga med VD och jobba på pressavdelning. Det är inte så illa pinkat det. Ganska bra uppsprunget på ett och ett halvt år. Återstår bara att se vad det är vi ska pyssla med EGENTLIGEN. Ingen verkar veta, och inte vi heller.

Lyssnar på chefen på radion för att se om han säger något vettigt. Det gör han. Han är skojsig. Inte som den vanliga tråkiga byråkrattypen. Tur. Vi kan behöva lite kul på jobbet.

Hoppas att det hele snart tar vägen dit vi vill också. Det gäller att ligga i med karriären, som man säger om man är cynisk.

Mentor

En helg med en massa intressanta inslag. Främst att jag fick träffa min älskade mentor Monica som alltid ger intressanta perspektiv på verkligheten, livet, sanningarna och lögnerna. En 6-timmars lunch med vin mitt på dagen är inte dåligt. Och så presentarade vi vår briljanta idé. Hon tyckte såklart att det var en toppengrej och nu är jag ännu mer pepp på att verkligen få igång det här.

Mentorer är viktiga - de kan ge en rätt perspektiv när man behöver det, men också att de kan säga ifrån när man börjar tänka åt helvete. Jag vill gärna träffa henne igen snart.

Och sedan fest. På Folkungagatan. Det är alltid spännande att inse vad man inte saknar i sitt liv, klubben Teatron och dess klientel, till exempel.