Jag såg en dokumentär om Cat Stevens, ni vet han som blev muslim efter att ha varit en av världens största artister på 70-talet. Han som, redan som artist, skrev låtar om kärlek, frid och fred. Och som i Los Angeles var nära att drunkna. Efter det blev han muslim och dedicerade hela sitt liv påt tron och godheten.
Musiken lade han på hyllan under 30 år för att den inte skulle störa hans arbete med godhet.
Jag undrar - hur fan orkar man vara sådär god hela tiden? Att hjälpa människor. Att istället lägga ned sina egna intressen och hela tiden viga sitt liv åt andra. Att hela tiden ha kraft och energi att ge glädje åt andra, okända.
Det enda jag orkar med är mina egna intressen, Max, till viss del min familj och eventuellt ett par nära vänner. Jag förstår inte hur man håller godheten och glädjen uppe VARJE DAG. Även om det är fullpackat på tunnelbanan på väg till jobbet, även om man slår sig hårt på armbågen (där det gör mest ont) och när människor inte kan sluta upp med att såra varandra i relationer.
Min energi räcker till viss del hushållsarbete, vanligt jobb, 1 relation och ett antal böcker. Det är det. Jag känner mig otillräcklig och ser inte upp till människor som ser som sitt liv att hjälpa andra. Jag tycker synd om dem. Vad är det för smärta som de försöker dölja genom att vara leendet självt hela tiden? Jag tror det handla om att vilja ha kontroll på sin omgivning. Laga det som är trasigt och städa bort det som är smutsigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar