Integration

Jag sitter på tunnelbanan och läser bestämt min DN. Mitt emot mig sitter en knagglig tant med kortkort kjol, blåmärkesfläckade ben och inga stumpobyxor. Det är högst fem grader ute. Men hon har en elegant röd kappa och en konstig hatt.
Mitt emot tanten sitter en man och pratar i mobiltelefonen på okänt språk.
Plöstligt börjar hon mumla.
- Svartskallar. Ska det inte finnas någon plats kvar för svenskarna? Är det inte i Sverige som svenskarna ska bo?
Jag tittar runt i vagnen. Nästan alla är nysvenskar, invandrare, blattar, kalla det vad du vill. Det är röda linjen från Norsborg.
Jag bläddar bestämt i min DN. Låtsas inte höra. Alla andra har tydligen också stängt av sina öron.
- Prata i mobilen sådär på annat språk. Snart får vi inte prata svenska i Sverige, fortsätter tanten.
Jag tänker att jag ska säga nåt. Men tanten är ju uppenbart knäpp. Det kan ju alla se. Hon har ju konstiga kläder och pratar för sig själv på tunnelbanan.
Mitt emot mig sitter en ung kille med mörkbrunt hår och lyssnar på sin mp3-spelare. Är han svensk eller invandrare, tänker jag. Sedan kommer jag på mig själv. Vad spelar det för roll?
Jag bläddrar ännu mer bestämt i min DN. Det känns som om allas blickar har dragits till mig. Du som är blond borde väl säga något. Du ÄR ju svensk. Jag stirrar ned i tidningen.
- Vad fan ska de här och göra, de svarthåriga? Någonstans har de väl kommit ifrån, säger hon.
Jag förbannar mig själv för att jag inte bara kan öppna käften och säga något vettigt. Men jag är ju ensam. Och hon är knäpp.

Vid Slussen har hon slutat mumla, hon stiger av och jag kan se att allas axlar sjunker ned ett par centimeter. Jag går också av och undrar vart hon har varit och vart hon är på väg i livet.