I love you Agnes!

Agnes von Krusenstierna-sviten är så oskyldig och olycklig, och skör och fin på en och samma gång att man blir man bara som en blödig gammal kärring.
Det är härligt att bara en gång nosa på hur det var förr i tiden när allt var så formellt och hemligt och... kärleksdofterna. Till och med depressionerna är sorgligt rosensköra och inte hårda som i det här betongsverige.

Vad lite papper kan göra med en...

Och katalogen, den älskade katalogen, har kommit.

Vårens böcker, finns det något finare!

Denna vår ska jag läsa:

Suzanne Brögger - Sölve (hur fan skriver man danska ö?)
Barny Pålsson - Känn pulsen slå
Hattboken
Marcus Grahn - Picasso valde också Kristinehamn
Amanda Svensson - Hey Dolly

Mig äger ingen

Som bekant läser jag oftast flera böcker i taget, oftast handlar det om att vissa format passar i väskan och andra bättre i sängen. Så också i det här fallet.
Åsa Linderborg skrämmer mig. Hon är en fantastiskt duktig stilist. Orden rinner in i mig, ut ur mig, fram ur sidorna och tillbaka igen. När man bläddrar tillbaks så står de fortfarande där. Det är ingen dröm. Hon verkade ha en fantastisk pappa, som trots det fylldes av självförakt och undertryckta drömmar. Nu tar jag de sista 100 sidorna. Mmmm.

Och nästa verk?

Det är bara gubbar jag lser, men hey, de är ju överallt och... man måste ju ge dem en chans....
Jag kommer att sätta tänderna i Ezra Pounds ABC för läsare.

Vem är den där unga snubben egentligen..?

Och naturligtvis, nu när vi ändå är inne på litteraturen eller kanske i alla fall på ämnet böcker, så läser jag Gustav Fridolins bok från pärm till pärm nu.

Den har tagit lång tid. I tell you. Det är inte lättläst liten Max-kaka bok det här. Den som är insatt och vill fatta mer om G och hur han tänker är detta en guldgruva. För den gröna rörelsen kan den säkert också vara inspirerande. Och för politrucker också, naturligtvis. Men det är inget man kastar på en 18-åring som "vill lära sig mer om politik". Men, helt klart, något för den som vill lära sig nåt nytt om vårt globala samhälle. Om det som finns på nätet eller det som står i tidningarna. Det personliga är bäst och mest intressant. Om det som är sant och om det som glöms bort i TV-programmen.


Kul kuriosa är ju såklart är jag är med i en av kaptilen! Jag säger bara Lasnamäe.

Den där gubben... nu i sängen

Äntligen har jag fått tid i huvudet och på den fysiska marken att orka med det här utåtriktade livet igen.

Okej, det kommer att handla om litteraturen, jag lovar.

Senaste tiden har jag varit hungrig på politisk litteratur, så jag tog med an den där tjocka gubben, ni vet. GP. Han som påpekar det där med att den röda lampan hela tiden lyser.

Obehagligt att ligga och läsa Min väg, mina val av GP i sängen eftersom man genom hela boken höra hans mässande stämma. Det är som att ligga med Göran P i sängen, smått läskigt faktiskt. Det mesta av behållningen kommer förstås att vara om 30 år när historien har skrivits om ett antal gånger och GP är en legend i vårt politiska sosse-land. För oss som sett honom på nyheterna de senaste 150 åren är det lite tradigt. Det enda som verkligen är spännande om som man inte vet mycket om är om barndomen, speciellt hur livet förändrades med bilen och med TV:n. Ja, visst har vi hört det förut, men här är en ny personlig historia om detta fina skeende. Världen kom närmare och det är alltid välkommet i en annars ganska stängd småstad.