I morgon

Jag är så uppspelt att jag inte vågar hoppas. I morgon smäller det.
Då har jag ett blogginlägg som ska in. Det är jävligt bra.

Fanfar!

Jag har just fötts igen och blivit kvinna. Efter 24 år blev jag kvinna. Jag ska berätta hur. Det var egentligen ganska lätt. Jag som trodde att jag skulle få fightas och hela tiden vara emot och för samtidigt. Här är framgångsreceptet:

Klänning
Klackar
Smycken
Stylat hår

Simple as that. Det trodde jag aldrig om mig själv. Numera är jag föremål för blickar. Jag ser som en man.

Cruiser

Det är dags att börja cykla, även för en rocknroll-tjej som jag. Tur att den heter cruiser.

Okrossbar

Okej. Jag måste bara göra lite REKLAM. Martin Jonols bok Okrossbar är det bästa svenska jag har läst på länge. Då ska det nämnas att jag först nu börjat med en av böckerna på inlägget längre ner.
Den är arg, frustrerad och ja, okrossbar. Att Martin Jonols hela historia skulle vara självbiografisk av väl ytterst tveksamt, men det är också det som är tjusningen med litteratur - att det är just fiktion, drömar, önskningar och en och annan sagovärld. Men om Martin Jonols bok är en sagovärld, är det en helt fruktansvärd saga han tänker sig. Våld, hasch, alkohol, lealösa tjejer och frånvarande färder är vad Martins Jonols saga byggd av.
Med den mest aggressiva fart och kraft jag någonsin läst, flyger denna fram som en bil utan förare. Jag läste ut den på två och en halv timme. Det är till och med rekord nästan för mig.
Äntlingen någon som vågar vara arg och aggressiv och inte bara tänker på hur "svårt det kan vara att få ihop livspusslet", som livvstilsmagasinen skulle sagt. Äntligen någon som vågar prata om sina riktiga demoner och rädslor på det sättet man önskar sig - med rädsla för att de ska ta över och bli oregerliga.

Det sitter som sten i hjärtat - punken

Det här var nästan roligare.

You scored as Punk. Punk 100% Geek 60% Emo 60% Gothic 40% Preppy 0% Jock 0% Ghetto 0% Are you punk, ghetto, gothic, preppy, etc. created with QuizFarm.com

Existentialism

Om man gör det här testet kanske man får reda på mer, tänkte jag. det visade bara vad jag redan visste.

You scored as Existentialism. “Man is condemned to be free; because once thrown into the world, he is responsible for everything he does.” “It is up to you to give [life] a meaning.” --Jean-Paul Sartre More info at Arocoun's Wikipedia User Page... Existentialism 100% Hedonism 95% Strong Egoism 80% Justice (Fairness) 70% Utilitarianism 65% Kantianism 65% Nihilism 5% Apathy 5% Divine Command 5% What philosophy do you follow? (v1.03) created with QuizFarm.com

Scanna 90-talet

Bara en grej till för i dag.
Jag måste hitta ett sätt att få in mina teckningar på den här bloggen som inte innefattar scanner. Det känns SÅ 90-tal (som man sa på 90-talet).

Såhär pratar vi på jobbet eller Corporate Bullshit

På PR-kursen på Berghs fick jag höra om Stockolm Media Weeks formidabla pressmeddelande med floskeltoppen inom mediebranschen. Såhär pratar alla som jobbar med komminikation. De har också ALLA svarta glasögon (plast) och de är ofta själva ganska dåliga på att kommunicera. Hur hänger det ihop? Hur som helst så kommer listan här.

1. Tänka utanför boxen
2. Ligga i framkant
3. Marinera frågan
4. Biggest bang for the buck
5. Win win situation
6. Highlighta
7. Hygienfaktor
8. Pinpointa
9. Leverera
10. Helikopterperspektiv
11. Low hanging fruits
12. Stretcha visionen
13. Ta rygg
14. Early adopter
15. Vända jumbon
16. Fokusera brett
17. Dead on arrival, DOA
18. Sugrörsseende
19. Ta höjd
20. Commita sig
21. Kreativ höjd
22. Ta lead
23. Benchmarka
24. Ikläda sig marknadsledarhatten
25. Spinn off effekt


26. Lyfta frågan
27. Per definition
28. I pipeline
29. Mötesmatta
30. Återspel
31. Höja lägstanivån
32. Another day, another dollar
33. Omge sig med amatörer
34. Känna på varandra
35. Vara i loopen
36. Return on investment, POI
37. Äga frågan
38. Time vs Quality
39. Less is more
40. Igenkänningsfaktor
41. I den bästa av världar
42. Synnergieffekt
43. Insiktsarbete
44. Inte ristat i sten
45. Reason to buy, RTB
46. Uppfinna hjulet på nytt
47. Brinna för
48. 1+1=3
49. Trestegsraket
50. Anpassa kostymen
51. Landa springande
52. Blicka in i framtidsfönstret
53. Top of mind
54. As soon as possible, asap
55. Vässa analysen
56. Parkera frågan
57. Tänka ett varv till
58. Börja från scratch
59. Bread and butter
60. Kvalitetssäkra
61. Content / Content is king
62. Bottna
63. Skapa mervärde
64. Provtrycka
65. 360°-perspektiv
66. Ta något till sig
67. Palett av mervärden
68. Ingenting är omöjligt, det tar bara lite olika lång tid
69. Word of mouth, WOM
70. Hävstångseffekt
71. Holistiskt perspektiv
72. Förståsigpåare
73. Hämta hem
74. Premiumsegment
75. Se målet, inte målvakten
76. Sända fel signaler
77. Share of voice
78. Value driver
79. Market awareness
80. Kunden i fokus
81. Ta stafettpinnen
82. Ett fiberrikt möte
83. Ad hoc
84. Branda
85. Quick and dirty

Diktchock

Nu har jag bestämt mig.
I sommar ska jag redigera, välja skriva ut mina dikter och skicka dem till bokförlag. Då får det bära eller brista. Jag hoppas att någon är smart nog att förstå min storhet.

Tantbokångest

Jag har en liten bokångestperiod.
Jag vill läsa Jens Lapidus, läsa klart Martina Lowden, läsa Bengt Ohlssons samlade Stockholmskrönikor, Witold Gombrowitcz Testamente, Jonas Hassen Khemiris Montecore, Joyce Carol Oates Fallen, Jenny Diskis tågroman, Sara Stridsbergs Drömfakulteten.
Men jag känner inte för att läsa någon av dem för tillfället. Så jag läser Mor gifter sig av Moa Martinsson istället. Fast den vill jag verkligen inte läsa. Jag hatar bondmorelitteratur och statarromantik.
Så varför plågar jag mig själv med dessa tråkiga böcker? Antagligen för att jag inte kan bestämma mig. Ingenting som är för jobbigt. Och det är ju det som litteratur är - vänder och vrider på perspektiven - och det ärjuper definition jobbigt.
Jag vill ha det lugnt och stilla - som en astrist hemmakväll i TV-soffan. Inga mord, inga komplicerade relationer eller döda föräldrar. Så det blir ingen läsning. Det blir korsord istället. Ja, det är sant, jag håller på att bli en tant. Som påstår att korsord är "allmänbildade och nyttigt för att hålla igång hjärnan".
Herregud.

På TV en helt vanlig kväll

våldtäkt
poliser
rohypnol
mord
män i svarta rockar
män med grånande tinningar
skalliga män
män med mustasch
män med grynig hy
män med korta jackor
fotbollskanalen
morden i Beslan
lotto
badrumsinredning
Magnus After Dinner
fruktstund med skånska barn (pappa köper)
självmord
Mentalsjukhus
tåsvampsmedel
schampoo
sjukhus
cigg
polisaspirant (kvinna)
Fy fan vilken skit.

TV-stjärna för en 5 minuter

Det är skönt att inse att man inte går PR-kurs för intet. Igår gjorde jag TV-debut (nja, jag har varit med i massa debattprogram på Fyran när jag var 17-18, men det är nästa preskriberat nu) på Kanal Lokal. Kul att vara med, känna sig kunnig och känna sig lugn framför kameran. Framför allt var det en skitsnygg sminkning. Jag undrar om jag inte ska köpa in sminkösen av privata skäl så att hon kan sätta mig i en stol på morgonen och låta penslarna göra underverk.
(Hela tiden när jag skriver det här har jag en kvinnoröst, helt hyperventilerade skrika; hjälp, hjälp! förstår hon inte att hon har gått i kvinnofällan? Men det skiter jag nog i.) (Eller, jag försöker i alla fall.
Kul, men lite Hawaii-gäng som körde guerilla-tv. Jag gillar det och tror att det kan bli stort och det är viktigt med bra lokal-tv.

På Berghs gick det trögare. Jag tror kanske att kursen Framgångsrik mediestrategi är riktad mer till dem som köper annonsplatser. Jag skriver på annonsplatser. Det är en jävla skillnad. Jag har ett roligare jobb, anser jag.

Bilden de på Kanal Lokal tog på Max, när han var intervjuad dagen innan, var från Värnpliktsnytt där han såg ut som en riktig punkrockare. Heja, sa min lilla punkarsjäl. Men han är finare i verkligheten. Men stora pollisar och allt.

Bästa paret i världen har kul en torsdagskväll hemma i TV-soffan. Kameran och datorn var roligare.

Cat Stevens och all den där jävla godheten

Jag såg en dokumentär om Cat Stevens, ni vet han som blev muslim efter att ha varit en av världens största artister på 70-talet. Han som, redan som artist, skrev låtar om kärlek, frid och fred. Och som i Los Angeles var nära att drunkna. Efter det blev han muslim och dedicerade hela sitt liv påt tron och godheten.
Musiken lade han på hyllan under 30 år för att den inte skulle störa hans arbete med godhet.
Jag undrar - hur fan orkar man vara sådär god hela tiden? Att hjälpa människor. Att istället lägga ned sina egna intressen och hela tiden viga sitt liv åt andra. Att hela tiden ha kraft och energi att ge glädje åt andra, okända.
Det enda jag orkar med är mina egna intressen, Max, till viss del min familj och eventuellt ett par nära vänner. Jag förstår inte hur man håller godheten och glädjen uppe VARJE DAG. Även om det är fullpackat på tunnelbanan på väg till jobbet, även om man slår sig hårt på armbågen (där det gör mest ont) och när människor inte kan sluta upp med att såra varandra i relationer.
Min energi räcker till viss del hushållsarbete, vanligt jobb, 1 relation och ett antal böcker. Det är det. Jag känner mig otillräcklig och ser inte upp till människor som ser som sitt liv att hjälpa andra. Jag tycker synd om dem. Vad är det för smärta som de försöker dölja genom att vara leendet självt hela tiden? Jag tror det handla om att vilja ha kontroll på sin omgivning. Laga det som är trasigt och städa bort det som är smutsigt.

Jobbdans

2 gånger på 2 dar träffar vi Morelli och hon får ett sammanträffande mejl från en gammal bekant. Lite kusligt kul kanske man ska säga.
Tidningsen Sex har fest på lördag, i morgon kommer min bästis upp. Ikväll ska vi gå till Klubbensborg och dricka fika eller pizza och öl. Livet kanske inte dog ändå, trots omständigheterna. Dessutom är jag bjuden till en annan jobbdans. På HT. Men jag kan inte ta den heller.

Jag söker några andra jobb. Hittar på nya vägar och funderar över vad det är som är så tråkigt här egentligen.
Förlag, klingar det till i hjärnan. Jag vill jobba på förlag.

En lång harang med text blev det i alla fall igår. Det kanske kan bli min nästa romanidé. Eller kanske novell. Den ska heta sjukhusflickan.

Max blir publicerad hos Gringo-gänget. Jag är så stolt som en mor.

Jag tittar in och försöker få tag i tidningen Gräs. Upphovsmakaren låter sig inte lätt intervjuas. Jag undrar hur det är och vilja vara sådär hemlig. Kanske vill jag också det. Att verka men inte synas. Att bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Eller nåt sånt i den stilen.

Doften av nedsuttna soffgrupper

Fan. Fan. Fan. Jag fick inte jobbet. Litterär agent. Smaka på ordet och känn att det doftar röda plyschsoffor, författarporträtt av Ulla Montan, och rokokosittgrupper i en 3:a i Gamla stan. Och rök.
Det är lite skillnad att vara bland entisuaster som älskar sitt jobb och litteraturen och de som går till sin klinska kontorsarbetsplats för att kunna påta i jorden på lördagförmiddagar.
Jag vill inte leva mitt liv i ett gigantiskt kontorslandskap med folk som pratar om "störningsinformation" och huruvida 191:ans buss är Busslinks eller Swebus område.

Det är som Jenny Morelli sa: Jag älskar konstnärerna, men älskar de mig?
Vi får skapa vår egen författarverksamhet. Vi ska vara en del av av allt det där så får oss människor att känna att vi lever.

Ikväll är det först försommarhysteria med att vi SKA grilla. Man ska ju grilla när det är 20 grader ute. Det vet ALLA svenskar. Sedan bär det av till Machos fest i Trekanten. Träffa, mingla, parta, snacka. Jag behöver ut så att jag inte fortsätter att hoppas på att jag ska få jobbet. Att jag inte fortsätter att trampa runt i min illustion om att det är på den litterära agenturen som jag hör hemma. Det gör bara ändå ondare.

Negationer

Det är inte alltid lätt att vara kreativ. Kanske lyste mitt ointresse igenom. Att skriva "tröttna" istället för "gilla" och göra negationer i texter istället för att vara positiv och marknadsförande. Trafiken alltså. Det är ju så att man kan dö.

Det är ju fortfarande roligt att vara ute på reportage. Man kanske inte samma rep år ut och år in. Jag har en livstidsanställning. Det känns lite oroväckande. Jag har 40 år kvar att jobba. Jag vill göra något kul, inspirerande, kreativt med mina 40 arbetsår.

Som böckerna, till exempel. Litteraturen som jag älskar. Att får arbeta med den vore något av en dröm. Eller säg mål, förresten, så låter det inte så framtidsfrånvänt. Det låter mer business. Eller va fan. Ibland blir man trött på att hela tiden vara strategisk.

Jag hoppas fortfarande. Kanske lite för mycket.

Gutalandet

Jag tänkte och tänkte och tänkte. Såhär i efterhand känns det lite onödigt att jag tänkte så mycket. Kanske var det bara själva grejen med att åka iväg och vara tillsammans med familjen som gjorde mig obekväm, honom verkade det inte bekomma en sekund att han var där med för honom vilt främmande människor. Ja, allstå min familj är ju inte främmande för mig, men ibland kan det kännas så ändå. Att man är en alien bland människor eller ett svart får bland alla de vita, oskuldsfulla.

En hemlis: Jag har varit på intervju. Vi får se hur det går. Men jag tror.

Räfsa löv kanske inte är det roligaste man kan pyssla med. Men ganska avslappnande ändå, måste jag erkänna, kylan till trots.

Integration

Jag sitter på tunnelbanan och läser bestämt min DN. Mitt emot mig sitter en knagglig tant med kortkort kjol, blåmärkesfläckade ben och inga stumpobyxor. Det är högst fem grader ute. Men hon har en elegant röd kappa och en konstig hatt.
Mitt emot tanten sitter en man och pratar i mobiltelefonen på okänt språk.
Plöstligt börjar hon mumla.
- Svartskallar. Ska det inte finnas någon plats kvar för svenskarna? Är det inte i Sverige som svenskarna ska bo?
Jag tittar runt i vagnen. Nästan alla är nysvenskar, invandrare, blattar, kalla det vad du vill. Det är röda linjen från Norsborg.
Jag bläddar bestämt i min DN. Låtsas inte höra. Alla andra har tydligen också stängt av sina öron.
- Prata i mobilen sådär på annat språk. Snart får vi inte prata svenska i Sverige, fortsätter tanten.
Jag tänker att jag ska säga nåt. Men tanten är ju uppenbart knäpp. Det kan ju alla se. Hon har ju konstiga kläder och pratar för sig själv på tunnelbanan.
Mitt emot mig sitter en ung kille med mörkbrunt hår och lyssnar på sin mp3-spelare. Är han svensk eller invandrare, tänker jag. Sedan kommer jag på mig själv. Vad spelar det för roll?
Jag bläddrar ännu mer bestämt i min DN. Det känns som om allas blickar har dragits till mig. Du som är blond borde väl säga något. Du ÄR ju svensk. Jag stirrar ned i tidningen.
- Vad fan ska de här och göra, de svarthåriga? Någonstans har de väl kommit ifrån, säger hon.
Jag förbannar mig själv för att jag inte bara kan öppna käften och säga något vettigt. Men jag är ju ensam. Och hon är knäpp.

Vid Slussen har hon slutat mumla, hon stiger av och jag kan se att allas axlar sjunker ned ett par centimeter. Jag går också av och undrar vart hon har varit och vart hon är på väg i livet.

Moj

Jag läser på Dagens Media att Metro ska släppa Gringo. Det känns lite trist Gringo ska inte längre vara en del av Metro. Vad fan. Inte för att jag är stort fan, men det känns lite ledsamt. Är det nu det går nedför för dem? Men de har ju sitt mansprojekt också. Jaja.

Korvmoj – är det inte ett roligt ord? Tänk om man skulle heta moj. Det skulle vara knäppt. Maria Moj, liksom.

Snart drar vi till Gotland och räfsar löv (jo, det är säkert, man måste jobba för att få vila, som min pappa uttryckte det hele.

Åt mat på Sacre ceur (eller hur fan det stavas) med John och Max. De har fantastiska maträtter och dyra viner där. Fint.

Jag målar om och får färg på händerna. Svart är svårt. Och 20-tal. Det gillar jag. Vackra fina 20-tal.

Elit

Nu är med eliten på jobbet. Stabsmöte. Jojo, minsann. Och hänga med VD och jobba på pressavdelning. Det är inte så illa pinkat det. Ganska bra uppsprunget på ett och ett halvt år. Återstår bara att se vad det är vi ska pyssla med EGENTLIGEN. Ingen verkar veta, och inte vi heller.

Lyssnar på chefen på radion för att se om han säger något vettigt. Det gör han. Han är skojsig. Inte som den vanliga tråkiga byråkrattypen. Tur. Vi kan behöva lite kul på jobbet.

Hoppas att det hele snart tar vägen dit vi vill också. Det gäller att ligga i med karriären, som man säger om man är cynisk.

Mentor

En helg med en massa intressanta inslag. Främst att jag fick träffa min älskade mentor Monica som alltid ger intressanta perspektiv på verkligheten, livet, sanningarna och lögnerna. En 6-timmars lunch med vin mitt på dagen är inte dåligt. Och så presentarade vi vår briljanta idé. Hon tyckte såklart att det var en toppengrej och nu är jag ännu mer pepp på att verkligen få igång det här.

Mentorer är viktiga - de kan ge en rätt perspektiv när man behöver det, men också att de kan säga ifrån när man börjar tänka åt helvete. Jag vill gärna träffa henne igen snart.

Och sedan fest. På Folkungagatan. Det är alltid spännande att inse vad man inte saknar i sitt liv, klubben Teatron och dess klientel, till exempel.

Intervjuer!

Jag ska strax iväg och intervjua Daniel Åberg om hans bok "Dannyboy och kärleken". Jag vet att det är sent (2 år senare), men den ska ju ändå bli film och allt och ett par tunnelbanereferenser finns det ju allt att smaska till med. Dessutom kommer han med ny bok snart. Så det kan nog kännas aktuellt i alla fall. (Ehe.)

Igår var det dags för att bli med färg. Nu är sovrummet grönt och fint. En klassisk "nu-ska-jävlar-i-mig-det-här-stället-bli-vårt". Det var fint, tycker jag

Suecia

Det var inte lätt att komma hem. Alla tankar som jag tänkt om framtiden innan jag åkte blev förstärkta av storstadslivets sus och dus. Nu vet jag lite mer, men också mindre än jag gjorde innan jag åkte.

Men. Vi gick och gick och gick runt hela Manhattan. Vi samtalade, tänkte, tänkte om, samtalade, tittade, glodde, köpte, lunkade, dracka kaffe, drack mer kaffe, åt egg & bacon, åt pasta, burgare och burgare igen.
Sen gick vi lite mer.

Första morgonen var vi uppe vid 6 (på grund av jet lag, annars hade jag aldrig kommit upp) och gick längs med Hudson floden från 23 gatan ner till Financial District och Ground Zero. Det såg mest ut som vilken byggarbetsplats som helst. Fast jättestor och djup.
Vid 9-rycket på morgonen satte vi oss och tog en kaffe, helt slut efter att ha gått och tittat på Atlanten och gamla pirar med konst på hela morgonen. Vi såg stan vakna. Vi tänkte att det var väldans lite folk i den här stan. Tills vi insåg att när alla vaknar blir det ett jävla liv.

Det finns ingen hejd på vad människor kan göra. Till exempel bygga en stad över tre hela öar och låta den förfalla.

Det gav oss perspektiv på lilla Sverige där det enda som finns bredvid Arlanda är ett litet rött hus med vita knutar.

Men. I Max fick i alla fall en fantastisk idé. På ett jobb som vi ska göra. Så nu handlar det om att att kolla upp en massa saker. Och skaffa pengar. Sen är det bara att tuta och köra så att det ryker. Och bli jättekända och rika.

Ja jävlar

När vi var i Gävle såg vi:

7 suuuuperroliga tjejer i rosa linnen med trycket "Bollnäs schlager-flickor".
4 män som var alldeles för klumpiga (långa) för att dansa.
1 tjej som ville vara vacker inför killen hon gillade. Hon drog i hans byxben hela tiden. han såg mest irriterad ut.
1 tjej som mest såg ut att vilja gå under jordens yta i gått hår, små glasögon och för höga stövlar. 2 tjejer i det nya suupetrendiga omlottklänningar med stora sköna 60-talsmönter
15 000 vackra tjejer i svarta byxor + färglada toppar, lika många jättesnyggt sminkade vackra tjejer i blonderat hår
1 stockholmsgäng med killar som hade öppna indieskjortor (rutiga) som tog bilder på varandra med sina nya mobilkameror.
några tusen tjejer till i rosavitt läppstift och pudrade ansikten.
1 antal SonyEricsson mobilföräsljare med tillhörande mobilsnören kring halsen.
2 flator som stod vi ett hörn vid ett bord. De surade, de hängde, de blängde på alla, på oss, på varandra. De fick inte vara med på den "officiella schlagerfesten" på Goya i Gävle. De drack öl.
Alla andra drack drinkar.

Vi ställde oss med dom och hängde. Då såg de ännu surare ut. Vi skrattade och gick.

Jaha...

Första blogginlägget. Det känns ju som om man borde säga ngt viktigt...
Just nu säger jag bara: New York. New York.
Det är det enda on my mind for a couple of days now. Vi ses i det stora äpplet. Eller va fan. I alla fall på Manhattan. Vi ska dricka drinkar på Soho Grand Hotel. Där kan ni hitta oss. I vimlet.